Beskrivning
Basilikan Osservanza, eller basilikan San Bernardino, ligger på kullen Capriola, utanför Sienas centrum, där den helige Bernardino levde. Det är den viktigaste av kyrkorna utanför staden: en renässansbyggnad i tegel, dominerad av en kupol och ett klocktorn.
Utanför är fasadbeklädnaden helt i tegel, med en gavelfasad, ett runt rosettfönster och en portik framför den enda portalen. Inuti har kyrkan återhållsamma renässansformer: vita väggar och dekorationer i pietra serena.
De bästa verken är Andrea della Robbias glaserade terrakottor: två tondi på fasadens insida med Sankt Ludvig av Toulouse och Sankt Bonaventura, gestalterna av Ängeln som bebådar och Jungfrun som bebådas vid triumfbågens fot och en Jungfru Marie himmelsfärd i ett kapell till vänster.
Sedan Sano di Pietros triptyker: Madonnan med barnet och helgonen Hieronymus och Bernardino, och Jungfru Marias kröning (1450–1460). En polyptyk av Andrea di Bartolo (1413) fullbordar det fjärde kapellet till vänster.
Under kyrkan finns kryptan med Petruccis gravplats, där Pandolfo vilar. I klostret öppnar sig Pandolfos loggia och, i refektoriet, en Nattvard av Francesco Franci (1710); i Castelli-museet förvaras Bernardinos relikskrin från mitten av 1400-talet.
Den 23 januari 1944 gjorde amerikanska bomber basilikan nästan till ruiner. I dag ser den ändå oskadd ut, eftersom arkitekten Egisto Bellini efter kriget byggde upp den som den var, tack vare fotografier och brödernas vittnesmål. Den återinvigdes 1949.
Det var inte första gången den reste sig: belägringen av Siena 1554 hade redan skadat den. Efter den barocka återuppbyggnaden fick den en kraftig restaurering mellan 1922 och 1932, och 1924 upphöjdes den till basilica minor.
Klostret grundades 1403 av den salige Giovanni da Stroncone. Kyrkans bygge brukar dateras till 1476, och arbetena avslutades på 1490-talet: ritningarna var troligen av Francesco di Giorgio Martini, i samarbete med Giacomo Cozzarelli.
Pandolfo Petrucci byggde ut klostret efter 1495, och senare, efter 1505, bror Timoteo de' Medici.
Utanför är fasadbeklädnaden helt i tegel, med en gavelfasad, ett runt rosettfönster och en portik framför den enda portalen. Inuti har kyrkan återhållsamma renässansformer: vita väggar och dekorationer i pietra serena.
De bästa verken är Andrea della Robbias glaserade terrakottor: två tondi på fasadens insida med Sankt Ludvig av Toulouse och Sankt Bonaventura, gestalterna av Ängeln som bebådar och Jungfrun som bebådas vid triumfbågens fot och en Jungfru Marie himmelsfärd i ett kapell till vänster.
Sedan Sano di Pietros triptyker: Madonnan med barnet och helgonen Hieronymus och Bernardino, och Jungfru Marias kröning (1450–1460). En polyptyk av Andrea di Bartolo (1413) fullbordar det fjärde kapellet till vänster.
Under kyrkan finns kryptan med Petruccis gravplats, där Pandolfo vilar. I klostret öppnar sig Pandolfos loggia och, i refektoriet, en Nattvard av Francesco Franci (1710); i Castelli-museet förvaras Bernardinos relikskrin från mitten av 1400-talet.
Den 23 januari 1944 gjorde amerikanska bomber basilikan nästan till ruiner. I dag ser den ändå oskadd ut, eftersom arkitekten Egisto Bellini efter kriget byggde upp den som den var, tack vare fotografier och brödernas vittnesmål. Den återinvigdes 1949.
Det var inte första gången den reste sig: belägringen av Siena 1554 hade redan skadat den. Efter den barocka återuppbyggnaden fick den en kraftig restaurering mellan 1922 och 1932, och 1924 upphöjdes den till basilica minor.
Klostret grundades 1403 av den salige Giovanni da Stroncone. Kyrkans bygge brukar dateras till 1476, och arbetena avslutades på 1490-talet: ritningarna var troligen av Francesco di Giorgio Martini, i samarbete med Giacomo Cozzarelli.
Pandolfo Petrucci byggde ut klostret efter 1495, och senare, efter 1505, bror Timoteo de' Medici.