Beskrivning
Cappella di Piazza är ett tabernakel av marmor vid foten av Torre del Mangia, på piazza del Campo. Det skjuter ut framför Palazzo Pubblico och är den enda byggnaden som går utanför linjen av palatsen vid torget: man känner genast igen det, även om det är litet.
Det lilla kapellet ligger precis under Torre del Mangia, bredvid Palazzo Pubblico, och syns från varje punkt på torget.
Hörnpelarna har gotiska nischer med helgonstatyer, huggna mellan 1378 och 1382 av Mariano d'Angelo Romanelli. Ett undantag är bara Bartolomeus, längst ner på vänstra pelaren framtill, av Bartolomeo di Tommé, kallad Pizzino.
Högst upp finns renässansvalvet av Antonio Federighi, buret av rundbågar. Av honom är också dekorationen av krönet, nyckfull och antikiserande.
Smidesgallren är från 1300-talet, av Conte di Iello Orlandi och Pietruccio di Betto. I sidoinhägnaden finns marmor med en reliefskulptur i pisansk stil från 1200-talet, som kanske kommer från domkyrkans gamla dopfunt, nedmonterad när dopkapellet skapades.
Kapellet finns på grund av ett löfte. År 1348 hade digerdöden drabbat Siena, och 1352 beslöt staden att tacka Jungfrun för den undkomna faran med detta tabernakel.
Arbetet tog lång tid. Bygget, som påbörjades av Domenico di Agostino, pågick i decennier: hörnpelarna byggdes om flera gånger och fick sin nuvarande form 1376, under ledning av Giovanni di Cecco. Då var det bara pelare med ett enkelt tak.
Ett sekel senare kom Federighi, som mellan 1461 och 1468 ersatte det enkla skärmtaket med stenvalvet. Marmorn på framsidan gjordes om 1846 av Enea Becheroni.
Ovanför altaret målade Sodoma mellan 1537 och 1539 en fresk med Madonnan med barnet och Gud Fader. Av den fresken återstår bara fragment, i dag i Museo Civico i Palazzo Pubblico, några steg från kapellet.
Det lilla kapellet ligger precis under Torre del Mangia, bredvid Palazzo Pubblico, och syns från varje punkt på torget.
Hörnpelarna har gotiska nischer med helgonstatyer, huggna mellan 1378 och 1382 av Mariano d'Angelo Romanelli. Ett undantag är bara Bartolomeus, längst ner på vänstra pelaren framtill, av Bartolomeo di Tommé, kallad Pizzino.
Högst upp finns renässansvalvet av Antonio Federighi, buret av rundbågar. Av honom är också dekorationen av krönet, nyckfull och antikiserande.
Smidesgallren är från 1300-talet, av Conte di Iello Orlandi och Pietruccio di Betto. I sidoinhägnaden finns marmor med en reliefskulptur i pisansk stil från 1200-talet, som kanske kommer från domkyrkans gamla dopfunt, nedmonterad när dopkapellet skapades.
Kapellet finns på grund av ett löfte. År 1348 hade digerdöden drabbat Siena, och 1352 beslöt staden att tacka Jungfrun för den undkomna faran med detta tabernakel.
Arbetet tog lång tid. Bygget, som påbörjades av Domenico di Agostino, pågick i decennier: hörnpelarna byggdes om flera gånger och fick sin nuvarande form 1376, under ledning av Giovanni di Cecco. Då var det bara pelare med ett enkelt tak.
Ett sekel senare kom Federighi, som mellan 1461 och 1468 ersatte det enkla skärmtaket med stenvalvet. Marmorn på framsidan gjordes om 1846 av Enea Becheroni.
Ovanför altaret målade Sodoma mellan 1537 och 1539 en fresk med Madonnan med barnet och Gud Fader. Av den fresken återstår bara fragment, i dag i Museo Civico i Palazzo Pubblico, några steg från kapellet.