Beskrivning
Kyrkan Sant'Agostino ligger vid Prato Sant'Agostino och är mycket rikare än den enkla fasaden låter ana. Den grundades av augustinerna 1258 och har ett interiör från 1700-talet, med ett enda långhus och monumentala altare av polykroma marmorsorter som rymmer sienesisk målning och mer därtill.
Cappella Piccolomini öppnar sig genom en dörr i den högra väggen. Längst in står altaret från 1596 med Sodomas Konungarnas tillbedjan (omkring 1531). På motsatta väggen, i en lunett, Maestà av Ambrogio Lorenzetti (1337–1338), kyrkans äldsta verk.
Missa inte Peruginos Korsfästelse vid det andra altaret till höger: konstnärens enda målning i staden, beställd 1502 av Mariano Chigi men utförd 1506–1507. Predellan är delad mellan Metropolitan Museum i New York och Art Institute i Chicago.
I Cappella Bichi, längst in i högra tvärskeppet, har fresker från 1400-talet kommit fram: två Sibyllor av Luca Signorelli i lunetterna och två monokromer av Francesco di Giorgio Martini och hans verkstad, med Jungfru Marias födelse och Kristi födelse. Majolikagolvet är från 1488.
Där finns också barockaltare med altartavlor av Alessandro Casolani och Ventura Salimbeni, en Obefläckade avlelsen av Carlo Maratta (1681), Konstantins dop av Francesco Vanni och monumentet över påve Pius II, huggen av Giovanni Duprè 1850.
Lorenzetti räddades av en slump. I slutet av 1500-talet byggde Piccolomini om kapellet och ställde ett enormt altare mot väggen: Maestàn blev dold, men ingen brydde sig om att ta bort den, medan kapellets övriga fresker gick förlorade.
Den återupptäcktes 1944. För att skydda Sodomas tavla mot bombningarna flyttades Piccolomini-altaret till motsatta sidan av kapellet, och bakom det dök 1300-talsfresken upp.
Kyrkans nuvarande utseende beror på en brand. Efter den förödande branden 1747 förnyades interiören av Luigi Vanvitelli, som 1755 gav de tidigare byggnadsdelarna en klassicerande dräkt från 1700-talet.
I början av 1800-talet, när Napoleon upplöste klostren, lämnade augustinerna klostret, som anförtroddes åt Convitto Tolomei; tegelfasaden är gömd bakom en kolonnadförhall av Agostino Fantastici (1818–1819). På fasadens insida finns ett piporgel byggt mellan 1522 och 1526.
Cappella Piccolomini öppnar sig genom en dörr i den högra väggen. Längst in står altaret från 1596 med Sodomas Konungarnas tillbedjan (omkring 1531). På motsatta väggen, i en lunett, Maestà av Ambrogio Lorenzetti (1337–1338), kyrkans äldsta verk.
Missa inte Peruginos Korsfästelse vid det andra altaret till höger: konstnärens enda målning i staden, beställd 1502 av Mariano Chigi men utförd 1506–1507. Predellan är delad mellan Metropolitan Museum i New York och Art Institute i Chicago.
I Cappella Bichi, längst in i högra tvärskeppet, har fresker från 1400-talet kommit fram: två Sibyllor av Luca Signorelli i lunetterna och två monokromer av Francesco di Giorgio Martini och hans verkstad, med Jungfru Marias födelse och Kristi födelse. Majolikagolvet är från 1488.
Där finns också barockaltare med altartavlor av Alessandro Casolani och Ventura Salimbeni, en Obefläckade avlelsen av Carlo Maratta (1681), Konstantins dop av Francesco Vanni och monumentet över påve Pius II, huggen av Giovanni Duprè 1850.
Lorenzetti räddades av en slump. I slutet av 1500-talet byggde Piccolomini om kapellet och ställde ett enormt altare mot väggen: Maestàn blev dold, men ingen brydde sig om att ta bort den, medan kapellets övriga fresker gick förlorade.
Den återupptäcktes 1944. För att skydda Sodomas tavla mot bombningarna flyttades Piccolomini-altaret till motsatta sidan av kapellet, och bakom det dök 1300-talsfresken upp.
Kyrkans nuvarande utseende beror på en brand. Efter den förödande branden 1747 förnyades interiören av Luigi Vanvitelli, som 1755 gav de tidigare byggnadsdelarna en klassicerande dräkt från 1700-talet.
I början av 1800-talet, när Napoleon upplöste klostren, lämnade augustinerna klostret, som anförtroddes åt Convitto Tolomei; tegelfasaden är gömd bakom en kolonnadförhall av Agostino Fantastici (1818–1819). På fasadens insida finns ett piporgel byggt mellan 1522 och 1526.