Beskrivning
Fontebranda är Sienas mest imponerande och vattenrikaste fontän, i Terzo di Camollia, i dalen Vallechiara, några steg från porten med samma namn. Tre stora gotiska spetsbågar med krenelering ovanpå är dess visitkort.
Framsidan pryds av fyra vattenstrålar ur lejonhuvuden och i mitten av Sienas vapen. Det man ser är den ombyggda konstruktionen i tegel och travertin från 1246, men källan nämns redan 1081 och byggdes ut av Bellamino 1193.
Runt omkring bodde hantverkarna i Arte della Lana, ullskrået, som behövde mycket vatten för sin tillverkning. Källan hade från början tre bassänger, den ena efter den andra: den första för dricksvatten, den andra, i dag nedgrävd, för att vattna djuren, den tredje som tvättplats.
Sedan fortsatte spillvattnet vidare: garvarna använde det, Arte dei Tintori, färgarnas skrå, och mjölnarna, som drivkraft för kvarnarna längs dess lopp. Inget gick till spillo.
Men det bästa finns under jord. Bakom bassängen slingrar sig i sandstensundergrunden över 25 kilometer ledningar, bottini, tunnelvalvade gångar ungefär 1,75 meter höga och 90 centimeter breda. I en ränna på botten, «gorello», rinner regnvattnet med en meters lutning per kilometer.
Den äldsta grenen är Fontebrandas huvudgren, 7,5 kilometer lång; den andra, 15,7 kilometer och grundare, är Fonte Gaias gren, som matar den berömda fontänen på piazza del Campo. De har varit i bruk sedan 1100-talet och släckte stadens törst ända till den moderna vattenledningen i början av 1900-talet.
I dag kan man också gå genom gångarna till fots, och ledningarna försörjer fortfarande stadens offentliga fontäner. Det är det dolda Siena, det som ingen ser från piazza del Campo.
Fontebranda handlar också om berömmelse. Länge trodde man att Dante nämnde den i Inferno, i sång XXX, där mäster Adam, falskmyntaren, längtar efter kallt vatten. Men i dag tror historikerna att stället syftar på en liten källa nära slottet Romena i Casentino.
Nära källan föddes och bodde den heliga Caterina av Siena, som därför kallas Fontebrandas helgon. Vi befinner oss på contradan Ocas område.
Framsidan pryds av fyra vattenstrålar ur lejonhuvuden och i mitten av Sienas vapen. Det man ser är den ombyggda konstruktionen i tegel och travertin från 1246, men källan nämns redan 1081 och byggdes ut av Bellamino 1193.
Runt omkring bodde hantverkarna i Arte della Lana, ullskrået, som behövde mycket vatten för sin tillverkning. Källan hade från början tre bassänger, den ena efter den andra: den första för dricksvatten, den andra, i dag nedgrävd, för att vattna djuren, den tredje som tvättplats.
Sedan fortsatte spillvattnet vidare: garvarna använde det, Arte dei Tintori, färgarnas skrå, och mjölnarna, som drivkraft för kvarnarna längs dess lopp. Inget gick till spillo.
Men det bästa finns under jord. Bakom bassängen slingrar sig i sandstensundergrunden över 25 kilometer ledningar, bottini, tunnelvalvade gångar ungefär 1,75 meter höga och 90 centimeter breda. I en ränna på botten, «gorello», rinner regnvattnet med en meters lutning per kilometer.
Den äldsta grenen är Fontebrandas huvudgren, 7,5 kilometer lång; den andra, 15,7 kilometer och grundare, är Fonte Gaias gren, som matar den berömda fontänen på piazza del Campo. De har varit i bruk sedan 1100-talet och släckte stadens törst ända till den moderna vattenledningen i början av 1900-talet.
I dag kan man också gå genom gångarna till fots, och ledningarna försörjer fortfarande stadens offentliga fontäner. Det är det dolda Siena, det som ingen ser från piazza del Campo.
Fontebranda handlar också om berömmelse. Länge trodde man att Dante nämnde den i Inferno, i sång XXX, där mäster Adam, falskmyntaren, längtar efter kallt vatten. Men i dag tror historikerna att stället syftar på en liten källa nära slottet Romena i Casentino.
Nära källan föddes och bodde den heliga Caterina av Siena, som därför kallas Fontebrandas helgon. Vi befinner oss på contradan Ocas område.